- samma dag, olika år

 
Igår var det exakt två år sedan vi påbörjade vår första IVF-behandling. Minns hur lyckliga och förväntansfulla vi var där! Äntligen skulle vi bli gravida! För det är ju självklart att det funkar på första försöket när det inte var något fel på oss, eller hur? Nä, tyvärr var det inte så enkelt. Blod, svett och tårar och tre behandlingar senare så fick vi äntligen det där pluset. Lyckan! Den känslan minns jag också som igår och kan börja storgrina bara av tanken. Nu var vi gravida och allt skulle bli så bra!!! Eller den inställningen hade jag. Vad jag inte hade förstått var att Tobbe och jag funkade helt olika på den fronten. Jag sörjde och var orolig undertiden vi höll på med behandlingarna och det inte funkade. Tobbes oro började när jag var gravid. Jag minns hur arg han blev när jag hade gått och köpt ett par mini-converse (jättetidigt i graviditeten). Jag ville ju äntligen börja köpa alla gulliga saker som jag hade spanat in så länge! Men när var det egentligen helt säkert? Vi "fick" inte vara för lyckliga ännu. Något kunde gå fel osv. 
 
Nu vet vi ju att det gick bra. Men vi har även fått veta i efterhand att det lika bra kunde gått åt skogen (fel på moderkakan). Fick även erfara detta under min graviditet då jag hade två i min närhet som förlorade sitt barn mitt i graviditeten. Livet är så skört! Men va lyckliga vi är över den där lilla skrutten som bara kan le för att få alla i sin närhet att smälta! 
 
Lite knäppt också att jag igår för ett år sedan gick in i vecka 31! Samma dag, men olika år!

- 25/2-15

Igår för ett år sedan hände det värsta någonsin. Efter att ha plussat efter vår tredje IVF-försök så började jag blöda. Mycket. Att tro att man har förlorat något som man har haft var så mycket värre än alla negativa graviditetstest som jag hade tagit månad efter månad.
 
Precis innan jag upptäckte det så hade jag och Tobbe diskuterat bebisnamn (vi fastnade på Alicia hela tiden). Vi var så lyckliga! Två veckor som gravid hade gått. Bara 34 veckor kvar (eller ja, 30 veckor blev det ju tillslut). 
 
Jag skulle bara gå på toaletten innan jag skulle sova. Det där jäkla röda blodet som förstörde allt. Tog ner oss på jorden. Krossade vår lycka. Jag gick bara gråtandes in till sängen. Låg och väntade på den där smärtan som ska infinna sig vid missfall (som jag hade läst). Tobbe försökte trösta men jag minns så väl att jag såg smärtan i hans ögon också. Den natten sov jag ingenting. Låg bara och kände efter. Väntade på den jobbiga smärtan (mensvärk hade jag ju redan), som om det inte räckte med den psykiska. 
 
På morgonen hade det bara kommit lite blod till. Förstod ingenting. Det va ju över..? Ringde kliniken och fick tid på ultraljud veckan därpå. Det va för litet för att kunna se något så tidigt, så vi fick snällt vänta.
 
Det var nog den värsta veckan i våra liv. Gick och väntade på ett dödsbesked typ. Eller det kändes som det. Men en vecka gick och vi fick tillslut se det här: 
 
Vår lilla lilla böna med ett pickande hjärta! Som på måndag blir fem månader :)

- för ett år sedan

Idag för ett år sedan förändrades våra liv. Utan att veta om att det var Alicia, så kom hon in i våra liv då. Efter att ha haft en jättejobbig natt med magsmärtor så var jag bara tvungen att ta ett test. Kliniken ville att vi skulle vänta ytterligare en vecka, för att vara på den säkra sidan. Men jag kunde inte stå på jobbet ytterligare en gång och börja blöda. Jag klarade inte av att stå där med besvikelsen på toaletten och sen gå ut och jobba som om ingenting hade hänt samtidigt som tårarna brände bakom ögonlocken. Så jag tänkte att det var lika bra att förbereda sig på smällen. För smärtan i magen kunde ju inte betyda något annat än mensvärk.
 
Så för ungefär femhundrade gången så kissade jag på ett graviditetstest. La ifrån mig det och tänkte att de där jäkla tre minutrarna måste ju gå. Precis när jag lägger ifrån mig testet (upp & ner på) så tycker jag att jag ser något. Eller? Så jag vänder på det försiktigt och ser det här:
 
 
 
Den glädjen och den chocken går nog inte att beskriva. Jag ringde Tobbe direkt och storgrät (här kan ni läsa mer om det). Vi var så lyckliga och chockade! Efter vi hade pratat så smsade Tobbe och frågade "hur säkert det är att den visar rätt" och "du kanske ska köpa och testa några gånger till för säkerhetsskull" Även om jag vet att om det är något fel på ett test så visar det negativt och aldrig positivt (vilket jag sa till honom). Men dagen efter testade jag ändå igen, mest för att bevisa för mig själv att jag verkligen var gravid, med ett digitalt test och det stod klart och tydligt "GRAVID 2-3 veckor". 
 
 
Min bästa kompis hade skämtat när andra försöket gick åt skogen att "ja men det blir perfekt, då får jag det i alla hjärtans dags present" Så då kunde inte jag låta bli att skicka det vykortet till henne. Sjukt jobbigt dock att vara tyst tills hon hade fått hem det på kvällen dagen efter. Kortet sitter fortfarande uppe på hennes kylskåp tillsammans med julkortet och Alicias dopinbjudan! 
Visa fler inlägg