- en återblick och förklaring

 
För ett år sedan hade vi gått in i vecka 30 och jag hade varit på kontroll där vi fick MVG! Där var jag lyckligt ovetandes om vad som skulle hända veckan efter. Några dagar senare var vi nämligen på ett planerat (extra) ultrajud, där vi fick veta att Bönan/Alicia var tillväxthämmad med -28%. Så det blev starten på massa extra kontroller med CTG-kurvor och ultraljud (går att läsa om allt HÄR). Så glad över att det är över och att allt gick bra i slutändan! Jag är väl medveten om att det hade kunnat gå åt skogen alltihopa...
 
Tror förresten inte jag har berättat om min (Alicias?) moderkaka. Efter förlossningen på väg upp till uppvaket (pga kejsarsnittet), får vi i förbi farten veta att moderkakan är skickad på kontroll då man hittade flera infarkter i den. Där och då sa vi bara "okeeeej" och fortsatte kolla på Alicia. Efteråt när jag hade hunnit smälta allt lite så började jag fundera på vad dem menade med det och frågade även barnmorskorna på sjukhuset uan att få svar ("ta det med din läkare"). 
 
Infarkter/proppar i moderkakan kan i värsta fall betyda döden för barnet, då moderkakan av någon anledning har slutat fungera. Slutar den fungera "för mycket" så kväver den barnet tillslut alternativt inte ger barnet någon näring. Det är till exempel därför man kollar flödet till navelsträngen vid ultraljud. Navelsträngen i mitt fall var det å andra sidan aldrig något fel på. Men detta skulle kunna vara en anledning till att Alicia var tillväxthämmad. 

Läkarna sa flera gånger att det säkert inte var något fel på min moderkaka, men att man måste vänta in provsvaret (detta tog sjukt lång tid, skulle ta tre månader men tog nog åtta månader tror jag?). Tillslut fick jag ett brev hem där det står att det var infarkter och att jag nästa gång jag blir gravid måste behandlas mot detta och vara under bevakning tidigt. 

Så ja, jag saknar magen och är så glad över att jag inte visste allt detta då. Det gör ju dock att man blir lite mer orolig om man nu har turen att bli gravid igen. Men det återstår att se... 

- throwback thursday

 
 
Var lite nostalgisk förut. Alicia låg och sov i min famn så jag gick igenom min blogg lite och fastnade i gravid-kategorin (kanske inte så konstigt med tanke på det här). Och det slutade med att jag satt och lipade åt:
 
- När jag fick första riktiga karatesparken ifrån henne (när vi var i Rom!).
 
- När vi var på rutinultraljudet och fick veta könet.
 
- All smärta. Insåg att jag har sagt fel nu i efterhand. Hade tydligen rejäl foglossning till v. 16-17 och inte fram till vecka 11 som jag har sagt, haha! Å andra sidan är det väl tur att man glömmer av smärtan...
 
- När vi gick ut officiellt med att jag var gravid både på bloggen och instagram! Och typ ingen fattade...
 
- Eller när vi trodde att vi skulle på lunch till mina föräldrar. Jag mådde inte alls bra, men såg framemot en dag på deras terass.
 
- Men istället hade dem lurat oss. Min fina familj och vänner hade fixat en babyshower! Jag har nog aldrig blivit så lurad i hela mitt liv. Älskar också Tobbes tankar innan han förstod var det va.
 
- När jag var på vårt tillväxtultraljud och de konstaterar att Bönan var liten. Lite sjukt att vikten som hon räkna ut då nästan stämde. 
 
- Att vi såg så mycket framemot julen då vi skulle vara tre! Och att vi trodde att september var vår sista månad utan barn, tänk va fel vi hade! 
 
- När jag gav upp och blev sjukskriven sista tiden. 
 
- När läkaren bestämde att det skulle bli kejsarsnitt. Punkt slut.
 
- När jag hade sammandragningar hela helgen som sen resulterade i att Bönan föddes natten till tisdag.
 
Skrattade lite åt det här också:
 
- Jag hade panik i vecka 28 att hon lika bra kan vara född om tio veckor då. Yes, tänk va rätt jag hade, Bönan tittade ut 8 veckor efter det inlägget.

- glada läkare & nummer två

 
Idag var vi som sagt på sjukhuset då jag behövde kolla upp mig. Kändes väldigt konstigt att sitta i samma väntrum som jag satt (nästan) halva graviditeten för att göra ultraljud och kontroller. Det är nämligen samma ställe man blir skickad till om man har några problem "i det området" efter förlossningen. För det är så att jag inte har slutat blöda helt och hållet. Det slutade i några få dagar och sen kom det tillbaka. Sen däremellan kom mensen och sen har det fortsatt. Orkar inte dra alla detaljer men när jag pratade med barnmorskan så tyckte hon att jag skulle kolla upp det. Det kan tydligen sitta kvar delar av moderkakan eller att ärret på insidan inte har läkt eller andra roliga saker. För att göra en lång historia kort så var det inget fel. Alla mina prover var bra och jag har ingen infektion (som också är en "vanlig" orsak till blödningarna). Skönt! Så summan av kardemumman blev att har det inte slutat om två månader så måste man gå in med kamera och kolla i livmodern. Kuuul. Så nu håller vi tummarna för att det ger sig. 
 
En annan rolig sak var att läkaren som undersökte mig var läkaren som tog emot oss på förlossningen och gjorde de flesta undersökningarna där. Dock inte hon som förlöste Alicia sen, då hon jobbade nattskiftet och Alicia föddes på morgonen. Men hon kom ihåg mig och vår historia. Så härligt att se att hon blev geniuint glad över att det gick så bra för oss och att Alicia mår bra nu!
 
Ytterligare en annan rolig historia är att Alicia såklart skulle göra nummer två på sjukhuset. Inget konstigt med det egentligen, men självklart (antagligen för att hon satt i babyskyddet när det hände) så trycktes det ut ur blöjan. Jag hade dock en väldigt nöjd bebis efteråt och som tur var så hade vi extra ombyte. Men nu har hon lovat mig att nästa gång det händer så ska hon vara med sin pappa, hähä ;)
Visa fler inlägg