- älskade mormor

 
Bloggen har ju varit väldigt inaktiv det senaste och det har mest berott på att det har varit så mycket annat. Det senaste halvåret har varit helt förjävligt av flera olika anledningar. I februari somnade mormor in, hon var som en extra förälder till mig hela livet & vi har stått varandra nära. Jag kan fortfarande inte kolla på vissa bilder utan att börja gråta, så jag kände att jag behövde bearbeta detta på något sätt och skriva har alltid varit min grej precis som med IVFen.
 
På alla hjärtans dag ringde min syster mig och sa att mormor har åkt in till akuten. Mamma hade inte möjlighet att åka upp direkt så hon undrade om vi kunde göra det, bara för att se hur läget var. Mormor har tyvärr åkt in på sjukhus väldigt ofta och har haft väldigt otur med jobbiga infektioner m.m. som inte har gett upp utan läkarhjälp. Så vi var inte speciellt orolig i början. 
 
På akuten så blev mormor så glad över att vi kom, som hon alltid blev. Men man såg på henne att hon inte mådde bra. Läkarna hade tagit prover på henne, men utan att vi hade hunnit få svar på de proverna så belv hon snabbt uppkörd till infektionskliniken. Läkaren berättade läget (någon kraftig infektion oklart vilken just nu) och jag och min morbror fick stå och säga att nej, mormor vill inte ligga i respirator eller få återupplivningsförsök om det kommer behövas. Sån jävla svår grej att stå att säga om någon som har varit som en extra förälder till mig. Men vi har alltid vetat att mormor har velat de (hon har uttryckt det flera gånger). 
 
På torsdagen kändes mormor som vanligt igen. Vi pratade, skämtade och åt choklad. Därför kom det lite som en chock när mamma ringde mig precis innan jag skulle gå och lägga mig. Läkarna vill att vi kommer in nu, det kan hända att hon inte överlever natten men hon överlever definitivt inte helgen. När vi kom så var mormor "med" igen och sa kärleksförklaringar till oss. Men sen sa hon "jag är så trött och vill bara sova". Vi sa att det var okej att hon kunde sova och vila nu. Så sen satt vi och vakade. Och vakade och vakade. Höll hennes hand. Pratade minnen med varandra. Spelade musik som mormor gillade. Tog det jobbiga beslutet att åka hem och sova några timmar. Vi sov och åkte direkt tillbaka igen. Sen samma visa igen. 
 
På lördagen försökte mormor göra sig förstådd med blickar & läten, men det var det enda och man såg att hon hade ont. På lördagen hade de även fått svar på fler prover, mormor hade blodförgiftning och kroppen tog inte åt sig medicinerna. 
 
Det låter kanske lite konstigt, men siffran 8 har spelat stor roll i mormors liv. Morfar dog den 8de, de gifte sig den 8de, mormor fyller år den 18de och massa andra saker har hänt där siffran 8 har varit inblandad. Så när vi såg att det var den 18de på söndagen så var vi övertygade om att hon skulle somna in då. 
 
Mamma och jag tog beslutet att inte åka hem den natten, utan vi sov över och tog skift. Mitt inatten dock så tyckte vi att läget såg stabilt ut igen och vi börjar diskutera om vi skulle åka hem och sova ändå. Helt plötsligt börjar mormor röra sig och ögonen flackade från sida till sida. Hon blev orolig. Så vi sa lugnt till henne att vi självklart inte åker hem. Kl. 08:08 på morgonen den 18/2 2018 somnade hon in. 
 
Mormor, va jag saknar dig! Dina sista ord till mig var när jag frågade om du hade ont häromdagen & du svarade ”allt är bra nu när ni är här.” Så det kändes så fint att vara bredvid dig när du äntligen fick somna in. Så skönt för din skull att du äntligen slipper ha ont mer, men det gör fortfarande så jäkla ont när jag tänker på det. Det är även flera gånger som jag fortfarande tänker att jag ska ringa dig eller är på väg att ringa mamma för att planera vår fika som vi hade varje vecka.