- förlossningsberättelse

Jag gick och la mig med sammandragningar natten till tisdag. De var dock inte värre än vad det hade varit hela den helgen. Det kom och gick och som tätast var det var sjunde minut. Det ska vara två-tre sammandragningar på tio minuter för att man ska ”få åka in”. Efter läkarbesöket på morgonen hade jag absolut inte en tanke på att det skulle starta, för dem hade sagt att det inte verkar som att det är på gång. (Jag hade åkt in pga sammandragningarna (Tobbe tjatade) och att jag inte hade känt henne lika mycket. Läs mer om det här.) ”Men ökar sammandragningarna och blir tätare eller vattnet går så måste du ringa förlossningen! Okej?” Jadå, men mer än så la jag ingen energi på det (nämnde det inte ens för Tobbe när jag kom hem). Måndagen gick istället ut på att vara så exalterad över vårt nya datum för kejsarsnittet. EN VECKA KVAR UTAN BEBIS! Jag var så överexalterad. Och stressad. Jag hade ju så mycket saker jag hade tänkt göra hemma innan hon skulle komma. Så efter läkarbesöket på måndagen så ställde Tobbe fram lådorna som jag skulle rensa i. Toppen! Jag har ju hela veckan på mig…

Alla tankar snurrade runt i 110 innan jag kom till ro inför natten. Jag försökte dock inte stressa upp mig över att jag inte kunde somna, jag var ju trots allt sjukskriven, så jag kunde ju sova på dagen i värsta fall. Ryggen värkte. Sammandragningarna kom och gick. Det var svårt att hitta en position som var skön att somna på. Ligga på rygg funkade bara en stund. Ligga på sidan funkade tills jag började känna hennes huvud eller fötter. Så obehagligt. Kändes som att jag låg och mosade mitt barn. Så jag pendlade mellan alla positioner. Jag låg på sidan tills en sammandragning kom. Började äntligen känna mig trött. Vände mig om för att lägga mig på rygg. KNAK. Helt plötsligt knäppte det till i magen. ”Shit vad gjorde jag nu?” Men helt plötsligt så dog sammandragningen ut, så jag la mig till rätta på rygg. Åh va skönt! Äntligen en skön ställning för ryggen (åtminstone en stund)… Kollade på klockan snabbt för att se hur länge sammandragningen höll på (inte länge). Åh, blev så stressad över att klockan var 01:10 och jag inte hade somnat. SPLASH. Från ingenstans kom det världens fors (haha) ut ur mig. Det var ingen tvekan om saken - vattnet gick. Fort som sjutton studsade jag upp ur sängen (hur jag nu lyckades med det, då det annars tog flera minuter att ta sig ur sängen pga ryggen) för att rädda sängen. Sprang med händerna mellan benen in på toaletten. Satt där ett tag och trodde vattnet skulle sluta rinna. Hur mycket fostervatten kan en mage innehålla egentligen? Tydligen väldigt mycket, haha. Så när jag inser att det inte slutar rinna så springer jag in i sovrummet för att ringa till förlossningen från Tobbes mobil. Min mobil funkar inte överallt i lägenheten pga betongväggarna (sjukt irriterande). Klockan är nu 01:20.

Självklart lyckas jag inte hitta Tobbes mobil som alltid ligger på golvet i vanliga fall. Så jag börjar lysa med min mobil på honom och jajamensan - han har somnat med mobilen bredvid kudden. Då vaknar en sjukt irriterad sambo. ”Va sysslar du med?!!!” Men irritationen försvinner snabbt när jag förklarar läget. Jag säger dock lite lugnande att han kan somna om igen för jag tror inte vi behöver åka in förrän imorgon bitti. Sammandragningarna har ju inte blivit värre. Men förlossningskoordinatorn höll inte med om det. ”Du åker in NU. Och ta med dig alla dina grejer för du kommer inte få åka hem. Antingen så blir ni föräldrar inatt eller imorgon”. Eh va? Vi ska ju inte ha en bebis förrän om en vecka.

Tobbe har ignorerat min uppmaning om att somna om och kommer gåendes helt förvirrad till mig när jag pratar med koordinatorn. Jag förklarar vad sjukhuset hade sagt och han reagerar ungefär likadant. ”Eh va?” Haha.. Så med en stor handduk mellan benen börjar jag försöka ta på mig kläder. Men sitter istället helt förstelnad i sängen och vet inte vad jag ska ta på mig. Jag hade ju givetvis tvättat kläderna jag hade tänkt ha på mig på sjukhuset samma dag, så de var fortfarande blöta. Samtidigt sätter sig Tobbe bredvid mig och bara kollar på mig. ”Du kanske ska ta på dig också älskling?” Ungefär när jag säger det vaknar han till liv och börjar yra omkring i lägenheten efter alla saker. Och vi bara skrattar åt hela situationen. Vilket såklart förvärrar både sammandragningarna och vattnet som rinner… Så tacksam över att jag hade packat bebisens väska så vi inte behövde yra omkring med den också.

Tobbe mumlar någonting om att han inte förstår varför jag ska ligga inne på sjukhus ett dygn. Va? Jag upprepar vad koordinatorn hade sagt. ”Ja, IMORGON” ”Älskling hon menar idag. Men på morgonen.” Så då börjar vi argumentera om vad hon menade egentligen. Tobbe är helt övertygad om att hon menar IMORGON. Alltså onsdag. För klockan är ju 01:30 på tisdagen. Jag övertygar han tillslut att oavsett vilket så ska vi åka in och då får vi veta. Punkt slut. Innan vi sätter oss i bilen passar jag på att ta en sista magbild.

  

Bilfärden gick lugnt till. Jag smsar våra föräldrar och dementerar uppgifterna dem hade fått tidigare på dagen om att de skulle få ett barnbarn om en vecka. ”God morgon! Läser du det här utan att ha blivit väckt så har det inte hänt någonting. Men vi är på väg in till förlossningen för vattnet har gått. Ser allt bra ut så väntar man till imorgon bitti med att ta ut henne, annars gör man det nu inatt.” Mina sammandragningar hade fortfarande inte blivit värre, utan kom och gick var sjunde minut. De var heller inte så kraftfulla utan jag kunde fortsätta prata och gå som vanligt. Så jag var helt lugn när vi gick in på förlossningen.

Vi blev mottagna av en jättegullig tjej som skulle vara vår barnmorska. Hon skulle tillkalla läkare för att ytterligare en gång konstatera att Bönan satt i säte (jag var väldigt skeptisk till att hon skulle ha hunnit ändra sig sen ultraljudet jag gjorde på dagen för cirka nio timmar sedan) och att det då skulle bli kejsarsnitt. Läkaren skulle även kolla att det verkligen var vattnet som har gått. ”För du är säker på att du inte har kissat ner dig?” Eh ja. Något som jag reagerade på var att det verkligen är VATTEN. Vet inte vad jag hade förväntat mig men det var verkligen helt genomskinligt. Barnmorskan frågar också hur sammandragningarna känns och jag berättar läget. Hon kopplar upp mig mot CTG:n innan hon lämnar rummet för att hämta lite saker som hon ska förbereda mig med inför läkarbesöket och förlossningen.

Ungefär så fort hon har lämnat rummet så sätter värkarna igång ORDENTLIGT. Tror de kom varannan minut undertiden hon var borta och jag kunde varken prata eller fokusera på något annat när de kom. Sjukaste skillnaden. Blev lite irriterad över att det verkligen stämmer att ”man känner skillnad på sammandragningar och värkar”. ;) När barnmorskan kommer tillbaka så kommer hon in precis i tid till en värk. CTG:n registrerar vad som händer och jag förstår på barnmorskan att det gick väldigt fort helt plötsligt. Hon lämnar rummet snabbt och när hon är tillbaka så får vi veta att jag ska träffa läkaren NU.

Jag har börjat öppna mig och det konstateras att det är vattnet som har gått. Undertiden jag andas mig igenom en värk så får jag förklarat i efterhand att dem diskuterar om de ska plocka ut henne direkt eller stoppa värkarna och vänta lite till (detta berättar Tobbe). Det blir tillslut det sistnämnda då det är fullt upp på förlossningen den natten. Dem tyckte även det var bra så jag kunde duscha och fixa allt annat ”i lugn och ro” inför operationen istället för att det skulle bli stressigt.

Efter dem har gett mig en spruta (bricanyl) för att stoppa värkarna så får jag duscha. Därefter blir vi beordrade att sova. Jag tror Tobbe lyckas somna i en halvtimme, men jag ligger vaken (värkarna kändes ju fortfarande men de var inte lika täta och intensiva) och med andra ord så blev det ingen sömn på hela natten för mig.


Prick kl. 06:00 ringer Tobbe sitt jobb och berättar läget. Samtidigt så får jag ett sms av min mamma som tydligen går hemma och storgrinar efter mitt sms, haha. Jag ringer upp henne och så börjar vi gråta båda två. Ska vi verkligen få bli föräldrar nu? Den känslan blev verklig först när jag hörde min egen mamma. Innan hade jag varit pokerface och bara varit glad. Jag som annars gråter över allting… Men allt kändes ändå overkligt på något sätt. Det gick ju så fort helt plötsligt!

Mitt under samtalet med mamma så kommer min ansvariga läkare in som jag har haft under graviditeten. Jag har haft samma läkare (utan någon enstaka gång) som har gjort alla tillväxtultraljud på Bönan. Världens bästa läkare! Hon är rak på sak, men ändå mjuk när hon förklarar läget. Hon var sååå glad över att se mig på förlossningen, då hon hade läst vad dem hade skrivit på måndagen om Bönans vikt. Hon berättar att dem ville genomföra kejsarsnittet nu, men att hon hade stoppat den andra läkaren då hon ville att det skulle vara ”erfaren narkospersonal” som tog hand om mig pga ryggen. Så hon berättar att 8:30 är det dags, för då har dem börjat jobba.

07:00 kommer en ny barnmorska in och presenterar sig. Den gamla barnmorskan säger hejdå och önskar oss lycka till. Den nya barnmorskan säger till Tobbe att han måste äta någonting och att det finns frukost till honom på den andra avdelningen kl. 08:00. Tobbe får även ett ombyte inför operationen. Jag berättar att mina värkar har börjat öka igen och är riktigt jobbiga. Barnmorskan går för att rådfråga med läkare om de ska ge mig en till spruta eller inte.

07:35 kommer barnmorskan in igen och förklarar att dem har ringt från operation. Det är dags NU. Barnmorskan känns lite stressad då hon helt plötsligt ändrat tempo i samtalstonen när hon förklarat läget. Hon springer även och hämtar smörgåsar till Tobbe och frågar om jag klarar mig utan spruta ”det är snart över ändå”. Jag bestämmer mig för att strunta i den. 

08:05 rullas jag in på operationen. Räknar aldrig antal människor i rummet, men galet många går omkring och sköter sin uppgift. Vid flera tillfällen har jag fyra olika på mig som sätter fast grejer och fixar samtidigt. Men alla pratar hela tiden lugnt med mig, presenterar sig och förklarar vad dem gör. Dem frågar också flera gånger om hur jag känner mig undertiden de sätter fast saker. 

 

08:25 var det dags för det jag var lite nojig över. Ryggmärgsbedövningen. Tänk om de har missbedömt tidigare undersökningar och det inte går att sticka? Jag vill INTE sövas. (Självklart blev vi störda av flera värkar. Inte så lätt att sitta helt stilla när det trycker på och gör ont.) Men min fantastiska läkare hade rätt! Den här personalen var superduktig. Jag kände knappt när hon stack mig och sen var det snabba puckar för att få mig att lägga mig ner. Känseln försvann väldigt fort. För att få mig att tänka på annat så frågade dem om vi visste var det var för kön. ”En liten tjej!” svarade Tobbe och jag samtidigt.

Själva kejsarsnittet började 08:43 (enligt min journal, haha). Jag som är liiite störd, hade ju helst velat se hela alltet, men fick nöja mig med att se speglingarna i lampan. Jag kan dock lugna er med att jag inte såg speciellt mycket. Blodiga händer som mest (och då hade jag inte behövt kolla in i lampan). Personalen frågar både mig och Tobbe hur vi mår. Jag skämtar med Tobbe och säger att han inte får svimma nu och stjäla hela showen. Han försäkrar dock både mig och personalen om att han mår bra. Tobbe satt också beredd med kameran hela tiden (order från mig!). Jag skrattade lite när personalen frågade Tobbe om vad det var för kamera och objektiv han hade. Ingen verkade tro på oss när han sa att det faktiskt är min kamera…

Läkaren som gjorde ingreppet hade en läkarkandidat med sig. Vilket gjorde att hon förklarade ingående för henne hela tiden vad hon gjorde. Så när hon sa ”Så tar du tag på andra sidan och så lutar vi oss bakåt!” så undrade vi var dem höll på med. Man såg skuggorna genom skynket som hängde emellan oss och det såg ut som att dem hängde i mig..? Och jajamensan. Det gjorde dem också - ”för att töja ut”. Helt galet, tyckte både jag och Tobbe. Men sen gick det inte många sekunder innan dem utbrast: ”Nu ser vi rumpan!” Därefter var nog de längsta sekunderna i mitt liv. Jag fattade inte riktigt varför dem inte bara plockade ut henne. Varför hör jag inte henne skrika? Fan. Det är något fel.

Men som vanligt hinner man tänka väldigt mycket på kort tid och strax därefter hör vi ett illvrål. Klockan 08:49 föds vår lilla Böna! Dem håller snabbt upp henne framför mig och säger ”Hon är så fin!”. Jag bara ler. Här hade jag förväntat mig att börja storgrina (jag grinar när jag skriver detta haha), men det föll bara två tårar på kinden. Jag tror att jag fortfarande inte hade fattat vad som hände – att nu ska vi få vårt barn. Å andra sidan var jag så lycklig. Hon är ute! Hon lever! Därefter går Tobbe och barnmorskan in i rummet bredvid för att torka av och kontrollera. (Detta visste vi skulle hända). Det var glasade dörrar och fönster så jag såg dem hela tiden från operationsbordet, även om det mest bara var personalens ryggar. Men jag kände mig lugn så länge jag visste att Tobbe var med. Där inne så torkade dem av henne och Tobbe fick klippa navelsträngen innan dem kom tillbaka till mig.
 
 

 ”Åh Jennifer, vilken fin pojke ni har fått!” utbrast en av sjuksköterskan som var kvar med mig. Eh va? ”Nej nej nej. Det är en flicka!!” protesterade läkaren som hade fullt upp med att sy ihop mig. Jag började bara skratta, men slutade snabbt då det gjorde så ont (alla sladdar och grejer stramade åt). ”Förlåt förlåt! Jag läste fel…”

 

”Jennifer... Bebisen har fått en rispa på rumpan då jag råkade komma igenom för djupt. Du hade inget fostervatten kvar som dämpade, så därför kom jag åt bebisen...” Eh okej? Jag såg framför mig ett stort köttsår på Bönans rumpa. Ut kommer Tobbe, Bönan och barnmorskan från rummet bredvid. Läkaren frågar om de hade sett något konstigt med rumpan. Tobbe kollar snabbt på mig men innan jag hinner säga något så har barnmorskan snabbt kollat igenom Bönan tillsammans med läkaren. Inget sår! Det såg bara ut som ett litet rivmärke… Idag syns det ingenting.
 
 

”Vill du ha henne på ditt bröst?” Jag fick genast lite panik eftersom jag satt fast med massa sladdar överallt och låg lite bakåtlutad med hela kroppen. Såg framför mig hur jag tappade henne det först jag gjorde. Barnmorskan var dock snabb på att säga att hon hjälper mig att hålla om jag vill, vilket genast kändes lite bättre. Men det gick faktiskt väldigt bra utan hjälp tillslut. När jag hade fått hålla henne en stund så gick dem tillbaka med henne till rummet bredvid för att väga och mäta.
 
 
Operationen/kejsarsnittet var helt slut 09:22 och då rullades vi upp till uppvaket där jag observerades ett tag. Här har jag ingen tidsuppfattning och Tobbe minns inte heller hur länge vi var där. Men jag tror inte vi var nere på vårt rum förrän vid 14-tiden. Det var först på uppvaket man började förstå vad som har hänt. Vi är föräldrar!

 
7 kommentarer publicerat i Gravid
Taggar: IVF blogg, förlossning, gravid IVF blogg, kejsarsnitt
#1 - - Carina:

Underbar berättelse

#2 - - Sojka:

Gud så underbart! Grattis och härliga bilder! :)

#3 - - Sara Ekman:

>Åh vad kul att läsa, lipar :D

#4 - - linah:

sååå intressant!!

#5 - - Lisa:

Vilken häftig berättelse! Vad spännande att läsa om en så annorlunda upplevelse.

#6 - - Anita:

Såå roligt att läsa & ett otroligt stort grattis till er!! :D

Svar: tack så mycket :)
Jennifer

#7 - - Cissi:

Å vilken häftig berättelse.. Sitter och gråter framför datorn ;)

Svar: ja det är verkligen en häftig upplevelse det där :)
Jennifer