det är en sån där sjuk dag idag.

Jag är så jävla förbannad. Vem var det som satt och valde ut vilka som skulle bli sjuka och friska i sina liv? Eller vad är det som gör att den där tjejen är sjuk, men inte du? Vad är det som gör så att jag blev så jävla sjuk och fick reumatism? Den där tanken man inte får tänka: men varför inte mina syskon?  Vi har ju samma gener. Inte för att jag vill det egentligen. Men vad var det som gjorde så att "lotten" föll på mig och inte min bror? Varför just min familj och inte mina kusiners familj? Varför just jag och inte min bästa kompis?

 

Varför ska just jag vara så jävla förbannad över det här, när ingen annan är det? Jag orkar snart inte kämpa mer. Just idag känns det jäkligt hopplöst. Känns som att någon har satt en kniv i min ländrygg och vrider om lite då och då. "Rör dig inte!! För då gör det mer ont". "RÖR DIIIG! Annars gör det mer ont". "Vänd dig inte om i sängen!!!!!" "VÄND DIG OM I SÄNGEN!!! VAKNAA!" Står jag för länge så gör det skit ont. Men sätter jag mig / lägger mig ner så gör det ännu mer ont. Ligger jag på rygg och får ont så vänder jag mig till sidan så känns det som att höften ska gå av. Ligger jag på sidan och lägger mig på rygg så känns det som att någon kör över ryggen. Går jag för mycket så låser sig höften för att det strålar från ryggen och dit och jag ramlar. Går jag inget alls så blir jag stel och kan inte röra mig. Sitter jag på en stol så släpper inte smärtan utan eskalerar. Ställer jag mig upp så orkar jag inte hålla ryggen rak för det gör så ont. Ropar någon på mig och jag ska vända mig om så är det STOPP och det känns som knivhugg i ryggraden. Vänder jag då istället på nacken så är det också stopp. Ska jag luta huvudet lite åt sidan så är det stopp och nacken låser sig. Att försöka komma loss i låsningsläget går inte att beskriva med ord - det gör så ont! Allt är bara smärta. Hela tiden. Tårar i ögonen. Biter mig i tungan för att inte skrika. För jag kan väl inte gå runt och skrika hela tiden? Eller? 

för jag tänker inte låta reumatismen vinna.

 



 
Alltså det här med att konstant leva med en sjukdom. Som förföljer dig var du än går. Som inte går att stänga ute eller slå igen dörren åt. Att vakna, andas och somna med smärta. Ibland fattar jag inte själv hur jag orkar eller kommer orka. Ibland tar bara energin slut. Men så kommer jag och tänka på citatet ovan och då väcks kämparglöden i mig igen. Jag tänker inte låta dem där människorna ha rätt. Tänker inte låta dem vinna. För ni anar inte hur ofta jag har fått höra hur "jobbigt det kommer bli pga reumatismen" eller "du kommer inte klara av gymnasiet/högskolan.." Ni anar inte hur mycket jag skrattar dem i ansiktet nu efteråt. I did it. Även om det är en daglig kamp mellan att orka och inte orka, så har jag åtminstone kommit jäkligt långt.

My dog 2013 [del 1]



Den här helgen är mitt favorit evenemang i Göteborg, nämligen My dog! Ni som har hängt med i några år vet ju att jag har gått på den varje år och i år är inget undantag. Ovan ser ni ett litet urval av det vi har sett idag. Vi gick runt och njöt på rastorget av alla fina och söta hundar som finns där. På första bilden ser ni hunden som fick oss på fall för fem år sen - hur söt är hon inte? - och sen resulterade i vår egna lilla Hubbe. Därefter blev det lite shopping i alla "båsen", fick med oss både godis och lite annat smått och gott. Sen avslutade vi det med freestyle (resterande bilder) och den underbara hundsagan, men den får ni se bilder ifrån imorgon istället! 
 
Har någon av er varit där? :) Det är utmärkt för er som funderar på att skaffa hund!
Visa fler inlägg