- status

 
Igår fick vi order av en snickare om att tömma studion på alla möbler, efter vattenskadorna. Sagt och gjort, på kvällen innan Alicia skulle sova så fick vi hjälp av syrran & hennes kille. Jag fotade allting för försäkringsbolaget, avgjorde vad som gick att rädda och sen blev det två högar - slänga & spara. Så imorse kom dem hit och började riva ut allting. Hejdå golvet! Hejdå en bit av väggarna! 
 
Hittills är jag väldigt imponerad över hur fort allting går. Nu är det dock bara att invänta torkningen (minst 10 dagar) och hoppas på att allt flyter på som det är tänkt. Känns så konstigt att allt är helt borta, jag har fortfarande inte tagit in att detta faktiskt har hänt. Min hjärna är nog fortfarande inställd på "survivor-mood", det är lite så jag funkar - bryta ihop, vara superledsen och sen samla ihop sig och bara lösa det som måste fixas tills allt är bra igen eller jag har uppnått mitt mål. Mina känslor kommer ikapp om några veckor...
 
Jag stör mig som sjutton på de fula gardinerna (som ni ser på bilden ovan), som satt där innan jag tog över lokalen. I lördags var det tänkt att vi skulle byta ut det mot spetsgardiner som jag har köpt. Men ja.. Måste dock erkänna att jag tycker det ska bli liiite kul att gå och kolla nya möbler. Även om jag sörjer den nya kameran jag egentligen hade tänkt köpa nu i höst. 
 
 

- varför inte toppa allt med lite mer elände?

 
Det känns så konstigt att kolla i bloggen och läsa de två senaste inläggen. Sån jäkla kontrast. Inlägget från i onsdags, när jag var så lycklig och längtade till hösten. Kontra inlägget jag skrev igår om allt som hände i fredags. Som jag har sagt många gånger så känns det som vi är med i en dålig film. 
 
I söndagskväll upptäckte vi nästa grej - Alicia började få skumma prickar. Liknande finnar, men inga andra symtom. Jag började direkt tänka på vattkoppor, men symtomen stämde inte riktigt där heller. När det var dags att sova så ville hon inte alls. Bara krånglade och grät. Det visade sig att hon hade lite feber. Så jag bestämde mig för att ta en safe-dag med henne igår. Men efter att ha pratat med 1177 så konstaterade vi att det är nog vattkoppor, men de tyckte jag skulle avvakta då det borde visa sig efter 24 timmar från första pricken.
 
Men igår kväll hittade vi fler prickar eller blåsor snarare. Så japp. Förutom alla vattenskador och allt vi behöver fixa med kring det så har vi även toppat det med en dotter med vattkoppor. Kan även lägga till att jag är dunderförkyld och hes. Rekommenderar inte att vada omkring i iskallt vatten i två timmar.... Så nu kurerar vi oss bara hemma (& pratar med alla försäkringsbolag & företag däremellan). Det jobbiga är att Alicia är superpigg mellanvarven och röjer runt, för att sen dippa och somna på mig. Det är svårt att säga till en aktiv tvååring att hon måste vila.
 
Håll tummarna för att hon åtminstone är frisk till sitt egna kalas nästa helg...

- allt rann ut genom dörren

  
I fredags hände en sak som inte händer i Sverige. Det kändes (eller känns fortfarande) som vi var med i en film. En sjukt dålig film, som aldrig tar slut. En mardröm som man aldrig vaknar upp ur. 
 
Efter jobbet i fredags strax efter kl. 16:00 åkte jag och hämtade syrran. På jobbet så bad min chef mig att ta det lugnt nu i helgen, andas, vila upp dig! Det har varit lite väl mycket nu det senaste med allt jobb, en mamma som åkte in på akuten i fredags (& fortfarande inte är bra) och en farmor som ligger på sjukhus med hjärntumör och inte har mycket tid kvar. Trots allt så skulle vi försöka ha världens bästa helg. Kräftskiva, kalas, inflyttningsmingel, hälsa på farmor med Alicia (som farmor avgudar) och vi skulle åka till IKEA för att sen fixa i min studio. Min älskade studio skulle äntligen bli lite mer mysig. Det fanns äntligen lite tid till att fixa med det där lilla extra, nu innan högsäsongen drar igång. Jag hade beställt nya printar & andra produkter som skulle upp på väggarna. Jag var så jäkla nöjd efter jobbet i fredags. ÄNTLIGEN HELG!
 
När vi åker ifrån syrrans jobb så börjar det hagla. Eller nej, stora feta droppar faller från himlen. Eller var det hagel? Sjukt oklart. Men det verkligen VRÄKER ner. Vi kör försiktigt hem och när vi kör ner för vår gatan så börjar vi gapskratta. "HAHAHA kolla brunnarna! Det ser ut som fontäner!!" Jag börjar filma, för detta är så sjukt. Det väller upp vatten ur dagsvattenbrunnarna. Vi börjar dividera om hur vi ska kunna ta oss in, utan att bli allt för blöta. Ska vi ta av oss skorna? Catrine får bära Hubbe och så struntar vi i våra väskor, det får vi ta imorgon. Jag tar två paraplyn och går runt för att möta Catrine & Hubbe. Men inser jäkligt snabbt att det regnar från alla håll så det är ingen idé. 
 
Vi springer in och hamnar i den lilla sjön som har blivit utanför min studio. Just nu går det upp till anklarna. Catrine skriker att vi måste försöka stoppa så att vattnet inte sipprar in i dörren. Vi lämnar in Hubbe till Tobbe och jag ger han order om att han måste flytta bilen (som står bredvid studion). Han fattar ingenting, det regnar ju bara? Tills han kollar ut...
 
Vi springer ner till Catrine och hämtar handdukar för att lägga vid dörren. Men när jag står framför dörren till studion så har vattnet stigit med ytterligare 20 centimeter och täcker nu en bra bit upp på dörren. Jag försöker kolla in genom fönstret och allt ser ut som vanligt. Jag tar beslutet om att inte öppna dörren, så vi inte släpper in något vatten. Fan! Vi måste rädda bilen!
 
Catrine tar Alicia, samtidigt som hon ringer 112, och Tobbe, jag och Aria springer i vattnet som nu går upp till knäna, för att putta bilen som har fastnat. Hur mycket vi än puttar så händer det ingenting. Jag ser paniken i Tobbes ögon. Bilen är ju hans ögonsten. Precis som studion är min.
 
Jag börjar skaka i hela kroppen och inser att det inte finns en enda torr fläck på hela min kropp. Tobbe säger till mig att gå och byta om, så jag inte blir sjuk. När jag vadar tillbaka i vattnet så håller jag på att ramla. Vattnet är så mörkt så man ser ingenting. Jag börjar skratta åt synen att jag hade kunnat faceplanta i vattnet.
 
Väl inne så börjar jag hyperventilera och skaka. Ringer mina föräldrar och bara gråter. Va fan ska vi göra? Jag byter om och går ner igen. Efter mycket om och men så kommer brandkåren, som bara konstaterar att det inte finns något att göra. "Be till vädergudarna att det slutar regna snart, det är kaos på flera ställen". De höll dock med mig om att vi inte öppnar dörren till studion. Det gör bara mer skada än nytta just nu. De flikar även in att det är avloppsvatten som nu kommer upp ur brunnarna "och det vill ni ju inte ha in".
 
 
Efter att ha hållt på på utsidan i cirka två timmar, så inser vi att det finns inget mer att göra. Vi har stoppat fem-sex bilar som har varit påväg att köra ner i vattenmassorna. Ett antal cyklister och några mopedister. En brandman räddade en dam som trillade ner i brunnarna, då brunnslocken har flugit iväg av trycket. Tillslut inser vi att vi måste gå in och äta och värma oss. Vi vet ju faktiskt inte om strömmen försvinner snart eller om kranvattnet stängs av osv. Så vi börjar bunkra vatten, lagar mat och laddar mobilerna. 
 
Efter ett tag så övergår det till mer normalt duggregn och vi ser hur vattnet börjar sjunka undan på gatorna. Vid 21:00 går Tobbe ut med en superkissenödig hund och går för att spana in hur bilen ser ut. Brandkåren är tillbaka och har börjat pumpa vatten ur folks källare längre bort på gatan. Dörren till studion börjar bli fullt synlig igen, men vi (Catrine, Aria & Tobbe, jag var inne pga Alicia som sov) fokuserar på att få loss bilen.
 
Vid 21:30 får jag nog, Alicia sov så gott. Jag är så trött och frusen, men jag måste få se att studion är okej innan jag går och lägger mig. Det är fortfarande rätt mycket vatten direkt utanför lokalen, men tack vare en liten högre tröskel (som jag har stört mig på innan) så var det inte något vatten vid dörren längre. Tobbe som är blöt igen, tycker inte att jag ska gå i vattenmassorna utan han vadar över till dörren för att kolla. 
 
När han öppnar dörren så forsar det ut vatten. Jag får panik och skiter fullständigt i att Tobbe säger att jag inte ska komma dit, utan jag vadar över till dörren och stövlarna räddar mig precis med en centimeter. Jag kollar in i studion och ser hur saker bara flyter omkring (efteråt så har vi sett på väggar & möbler att det var en halvmeter vatten där inne). Golvet har spruckit och det skvalpar omkring så fort vi trampar på det. Jag börjar storgråta och bara skriker rakt ut. Min älskade lilla studio! Allt arbete jag har lagt ner och alla planer jag har inför hösten rinner ut genom dörren tillsammans med allt vatten. 
 
Resten av kvällen/natten pratar vi med försäkringsbolag och alla möjliga jourer. Thank you lord för försäkringar och för bolag som agerar snabbt! Redan på natten kom de för att pumpa vatten ur lokalen, men de insåg dock snabbt att det låg under golvet, så det kommer inte funka. Utan istället börjar de pumpa vatten ur vår källare, som också var vattenfylld - även om det inte var lika illa där. Det blev inte många timmars sömn den natten.
 
Före & efter. Dagen efter kunde man inte tro att något hade hänt, förutom all lera då
 
På lördagmorgon fick dem bärga bort vår bil som var helt vattenfylld upp till sätena. Jag gick in i studion flera gånger för att ens förstå. Detta händer inte. Detta händer inte mig. Men jo, likväl varje gång jag öppna dörren så såg det ut som jag-vet-inte-vad. 
 
Under lördagen blev jag även kontaktad av en tidning som ville intervjua mig om översvämningen och skadorna - "då jag verkar ha blivit drabbad värst". Ah jo, man tackar för det konstaterandet. En bärgad bil, en översvämmad och totalförstörd studio och ett källarförråd som jag inte ens orkar börja tänka på. Hejdå alla fina barnkläder, minnen, vinterkläder och allt annat som jag just nu förtränger att vi har där nere.
 
Så här såg det ut idag, innan vi började tömma studion & kolla igenom all utrustning
 
 
0 kommentarer
publicerat i 2017
Taggar: 15 september 2017, partille översvämning, översvämning göteborg
Visa fler inlägg